Jag går min vanliga runda i köket som jag alltid gör när jag är på väg någonstans. Förbi termometern och tittar hur varmt/kallt det är utomhus, kollar att spisen är avstängd och att alla reglagen står på noll, känner på och trycker till kylskåpsdörren och frysen så att de är riktigt stängda och sist av allt tittar jag på tiden. Först på microklockan och sedan på köksklockan. Jag dubbelkollar. Tiden går.
Tiden går.
Jag är sex år och går i förskolan som ligger högt uppe på en backe med skogen som granne. Vi gör utflykter, har fruktstunder, ritar teckningar och leker.
Favoritleken som dominerar på förskolan är ”Pussleken.” Den går ut på att alla springer runt och jagar varandra och försöker pussas. Jag jagar alltid den sötaste pojken. Han är liten, har lockigt hår och glada ögon.
Jag kan alltid jaga honom för det är aldrig någon som försöker jaga mig.
Varje gång det blir lunch vill jag hem. Jag gillar inte att äta när massa människor tittar på mig.
Det slutar alltid med att jag får sitta och äta tillsammans med fröken i grupprummet bredvid köket. Mamma och pappa har sagt till henne att sitta där för att se till att jag äter.
Igår när vi hade fruktstund så tog pojken, som bor några hus ifrån mig, plötsligt upp fruktkniven och skrämde fröken när han sa att han skulle döda henne. Vi i ringen blev lite rädda först men sen gick det över för vi vet att han brukar bete sig lite konstigt ibland och fröken tog bara kniven av honom lugnt och sa åt honom på skarpen att sådär gör man inte och sedan infann sig lugnet i lekrummet igen. Men jag såg något som glänste till i frökens ögon.
Det såg ut som rädsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar