jag är så darrhänt att det svarta nagellacket blir alldeles utsmetat men jag har iförsig aldrig varit så speciellt duktig på att måla naglarna

imorgon åker jag och nästan alla mina kompisar till skellefteå för trästock!!! och jag slänger bara bihålorna in i väggen, tar en till alvedon och skiter i att jag är lite sjuk för ett tag. vi åker bil dit och jag tror det kommer att bli en alldeles utomordentlig resa även om (guess what) masshysteri ställde in ännu en gång. och den här gången orkade jag inte ens bli lika arg som förra. för jag tror att allt annat kommer att väga upp dubbelt så mycket. ses i skelle!!!!!!!!

randiga kinder

jag som nästan aldrig blir sjuk blir det förstås vid de mest dumma tillfällena. nu under helgen har jag haft ont i bihålorna och i ena örat, varit snuvig och så känns det som att jag ungefär har minst en fotboll i halsen när jag ska svälja. och i helgen ska jag till skellefteå på trästock. känns ju så intajmat att jag bara vill dö. jag har sprungit mellan mitt hus och min finaste granne och bästa kompis i helgen. jag har sovit och ätit middag där medan vi har sett på film och ätit chips i min soffa. bästa bästa bästa. jag gick hem imorse och trodde jag skulle dö så jag tog två alvedon, satte på min bästa lista på spotify och sen däckade jag i soffan.
nu håller jag på att laga pyttipanna.

156

nu har min familj lämnat mig för stockholm och jag är ensam hemma i en vecka!!! kom och hälsa på mig!!!
det känns helt sjukt konstigt, jag har aldrig varit ensam hemma själv mer än två timmar kanske. det är alltid nån som skriker, eller springer förbi eller slår i dörrarna och nu är det alldeles... tyst. kan inte hjälpa att tycka att det känns ganska skönt men fortfarande har de bara varit borta i fem timmar och jag kommer garanterat bli väldigt rastlös snart. jag ser på tv, skriver och läser hela tiden ungefär. borde städa hela huset när jag får tråkigare. eller kanske bli mer social och söka mig ifrån huset kan jag ju också göra.

det är bara minnen för livet

nu är jag hemma från peace and love och jag har vänt på dygnet som en liten dygnare. känns konstigt att vara hemma. tyst. men det har varit så himla kul och bra och fint och skulle kunna använda många fler superlativ för att beskriva hur det var.

jättemycket var jättebra men det finaste var först under hela kent då det kändes som att jag stod ensam i publiken och konstant skrek i två timmar. sedan slutet på markus krunegård då han körde stjärnfallet samt den efterföljande allsången när han lämnat scenen.

min röst just nu låter som om jag rökt och druckit whisky i ungefär femtio år. man känner att man är obrydd om sitt utseende på festival då en helt okänd kille utbrister nåt i stil med: "heeeelvete vad sliten du ser ut!!!!" när man går förbi. jag skrek tillbaka med min whiskyröst att jo, i helveeete vad jag är sliten.

jag säger som arvid i glesbygd'n att vi uppe i norrland aldrig får vara med om samma värme som den i borlänge. vi är int van helt enkelt. ser man bara på statusuppdateringarna på facebook som svämmar över när det är över 20 grader och sol ute.

med träningsvärk och skavsår och festivalbandsbränna så känner jag mig ändå väldigt lycklig.

ska försöka somna till kent nu