den sista delen

Nu är jag 17 år och går i tvåan på gymnasiet.

Jag går en bra och bred linje, har bra lärare och en bra klass.
Och allt är just bara sådär bra och precis exakt på millimetern lagom.
Dagarna går framåt men inte livet. Livet det står och stampar på samma fläck hela tiden.

När jag tänker efter och inbillar mig själv att jag inte har lärt mig någonting om livet och allt det innehåller så ljuger jag för mig själv. Jag har lärt mig massor av saker genom åren. Jag vet bara inte hur jag ska använda dem. Alla de här åren i skolan lär man sig saker för att man ska klara sig bra i livet. Skolan är en startbräda till det där stora som alltid är så långt bort. Livet.
Men om man står där på sin stora studentdag, sista dagen i skolan, och plötsligt glömmer bort allt man någonsin har lärt sig. Vad gör man då?

Efter 17 år tycker jag att jag borde ha hittat mig själv. Vem jag är egentligen är.
Nu i efterhand tycker jag att jag borde ha letat reda på mig själv istället för att leta reda på gömda suddgummin i mellanstadiet och den gömda kärleken i högstadiet.

Hur ofta jag än tittar mig i spegeln kan jag ändå inte se. Jag ser ingenting.

Jag kommer ihåg alla gånger jag har presenterat mig själv. Vilken falskhet.
Inte kan jag presentera mig själv på tre meningar. Jag är mer än mitt namn, min ålder och att jag gillar att spela fotboll på fritiden.

Jag är mina nerbitna naglar, mina smala handleder med små knölar och min dåliga hy.
Jag är min tandställning som bor på mitt nattduksbord, jag är mitt stökiga rum och mitt toviga hår.
Jag är min finaste klänning, mina obekväma jeans och mina kängor.
Jag är alla mina böcker som jag alla läst minst två gånger om, jag är musiken som bara jag vet om och min jordglob i fönsterkarmen.
Jag är alla trappstegen upp till tandläkarmottagningen dit jag gick flera gånger i månaden när jag hade tandställning i högstadiet, jag är alla gånger jag är tvungen att titta ner i marken eller fokusera blicken på ingenting för jag har just märkt att några viskar om mig och fnissar åt mig, jag är de gånger jag stänger in mig på en toalett och sjunker ner mot golvet med armarna om knäna och tänker med mig själv.
Jag är dålig på huvudräkning, kan inte ljuga och att vissla är omöjligt.
Jag är bra på att se de som inte syns, säga märkliga saker och att trumma med fingrarna.
Jag är klantig, klumpig och får blåmärken alldeles för lätt.
Jag är fotbollsspelare, storasyster, blyg, modemedveten, musikälskare, drömmare, ledare, dotter, släkting, kompis, klasskamrat, elev, granne.
Jag är min oranga cykel, mitt anteckningsblock och mina festivalarmband.
Jag är mina tankar, min olyckliga kärlek och mina födelsemärken.

Jag är en sån som känner alla men det är ingen som känner mig.