stora tankar i lilla berg- och dalbanan

Jag sitter helt ensam på mitt rum och plötsligt slår det mig:
Allt det här är alldeles för stort för mig

Livet är för stort

Det är för mycket man ska uppleva innan man dör men det är inte lika mycket man verkligen kan uppleva.

Pressen på att leva sitt liv fullt ut är för stor, jag vet inte var jag ska ta vägen och göra av alla drömmar, alla saker jag vill uppnå.

Jag kommer inte att uppfylla alla mina drömmar.

Vad är en dröm egentligen?

Förr sa jag att jag inte hade någon dröm. Jag vet inte om jag har det nu heller. Det känns mer som saker jag ska/måste/är tvingad till att göra för att jag inte ska gå under.

Jag har en dröm om att åka härifrån, och det är inte för att jag är färdig med den här staden för ett tag som de flesta är vid den här tiden. Kanske det också, men jag måste få se något mer.

Bo någon annanstans, ha en annan närbutik, åka andra busslinjer, titta på andra träd.

Jag måste.

För att jag inte ska gå under.