en text om sånt jag skriver om mest, från i våras

Jag brukar gå på promenad i min by. Ensam, oftast med sällskap i hörlurarna.
När jag lyssnar på musik brukar jag tänka att det är som att jag lever i en film och låten jag lyssnar på just då är soundtracket.

Jag går förbi mina gamla skolor, funderar på om det ser likadant därinne fortfarande för det är inte så mycket som förändrats utanpå. Jag går förbi mina vänner och bekantas hus och jag vet nästan vilken familj det är som bor i vartannat hus jag går förbi.
Jag går förbi lägenheter där familjer äter en sen middag, kolsvarta nedsläckta hus, och någonstans är det någon som krattar uppfarten.
Jag går förbi människor som är på promenad med hunden.
När jag går förbi affären i byn så hänger några ungdomar med sina mopeder där utanför.
Utanför min gamla högstadieskola står några cyklar och just idag är det ungdomsgård i lokalerna. Man spelar pingis, köper godis i kiosken eller spelar kort.

Jag möter några flickor som är betydligt yngre än mig. Kanske runt 10-11 år. Jag tänker på vad de kommer att få gå igenom. De kommer att göra samma resa som jag och mina kompisar gjort i vår by. Ungefär samma resa som vartenda barn som föds i byn gör.
Vissa påstår att det inte ens är en by. Men det är det.

Jag och mina kompisar, vi cyklade runt ute på kvällarna. Spelade fotboll eller stress på fotbollsplanen.
Vi var på ungdomsgården och gick hem klockan nio på vardagarna när det stängde och elva på fredagarna.
Vi hängde i lekparken vid affären och bara pratade strunt.

Jag minns en valborgsmässoafton. Jag tror jag var tolv eller tretton år.
De som numera allihopa är mina vänner var på den tiden uppdelade i två gäng.
Och jag var mittemellan. Jag minns att vi stod vid korsningen mitt i byn.
Jag grät för att jag inte kunde bestämma mig med vilka jag skulle spendera valborg med.
Tillslut valde jag en av kretsarna och såklart blev de andra sura på mig och undrade varför jag inte var med dem. Men det visste jag ju inte ens själv!

Varje valborg har jag varit i byn och tittat på majbrasan. Förutom en.
Det var den gången alla som jag känner var onyktra tillsammans. I skogen bakom ett dagis.
Jag hade varit inne i stan innan jag kom till de andra och jag hade inte druckit något.
Att se alla jag vuxit upp tillsammans med vara helt förändrade var något jag inte kommer glömma. Nuförtiden är jag van.
Men den där första gången, jag kände att det höll på att hända, att vi växte upp.

Jag saknar den där tiden, och även om man inte ska ångra något i livet så ångrar jag lite att jag inte njöt av det mer.
För även om det var ett helvete ibland att vara 14 så kommer aldrig 14 igen.