pistol dreams

jag sitter i biblioteket med fingrarna på tangenterna men jag får inte fram någonting. jag måste skriva ett tal. igår natt däremot fick jag ut orden, fingrarna bara gick av sig själva. men inte nu. jag förstår inte hur jag ska kunna prata om det här när jag inte ens kan skriva klart om det. det är för svårt att förklara för att alla ska förstå. alltid när det blir såhär läser jag det här för att jag ska komma ihåg. jag måste även mejla någon eller några men kan inte heller trycka på skicka- knappen. jag vågar bara inte. det känns som om jag måste kasta mig ut. det är det jag måste lära mig. att släppa taget och tänka vad är det värsta som kan hända. för det finns inget värsta. jag kan bara komma framåt, inte bakåt. men jag kan också fortsätta stå still. om jag ingenting gör.