musiken slutade aldrig, du bara får mig att hänga kvar, för jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än

äsch när allt känns falskt och fel och mörkt och kallt kan man lyssna på melankolisk musik och äta chokladglass (och jag som egentligen hatar chokladglass) och drömma sig bort till bättre dagar.

ibland känns faktiskt allt jag skriver som pretentiöst dravel. men ibland bryr jag mig inte heller. för ibland vill jag inget hellre än att bo i paris, ha vackra puffiga klänningar på mig, dricka rödvin och kaffe om vartannat och strosa på gatorna i världens högsta klackar och kedjeröka på en balkong och pussa på fransoser (hej klara.)

men ibland känns det faktiskt som att jag får acceptera att mitt liv är och kommer alltid vara att dra kängorna genom slask, sno halsduken fler varv kring halsen, stå på vasaplan och frysa, dricka varm choklad på bibliotekscaféet och folköl på någon hemmafest alldeles för långt hemifrån, och lyssna på popmusik dagarna långa. för det är jag. och umeå.