och vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar

i förrgår när jag väntade på 77:an hem så var det en man samtidigt som han pratade i handsfree halkade och landade i spagat rakt framför mig. eller han halkade som i utfallsposition och det roligaste var nästan att han refererade allt i telefon mitt i ögonblicket som "öh oj ja vänta jag håller på att halka nu". han stod i positionen ungefär 10 sek och som vägde fram och tillbaka för att återfå balansen. ettorna bakom började fnissa hysteriskt och jag ensam som jag var kunde ju inte vara sämre men hur pinigt är det inte att skratta för sig själv egentligen. det blev mer som ett... skrockande ner i halsduken.