Jag sitter med ryggen mot elementet under fönstret som är öppet, men bara tillräckligt öppet för att det ska blåsa in lite lagom och vaja i gardinerna.
Jag blundar. Jag föreställer mig att jag är någon annanstans som inte är mitt stökiga rum i ett rött radhus.
Vi kan låtsats att jag är i en matsal. Jag sitter med ryggen mot allt, med ögon överallt.
Jag känner närvaron utan någon som helst blick på någonting. Jag känner luftdraget när han går förbi nära bakom min rygg nära, en gång till och en gång till.
När han går förbi en sista gång drar jag in hans doft och luft i lungorna och vill aldrig andas ut. Men jag andas ut tillslut för det måste man om man vill överleva. Och jag vill överleva, leva i alla fall.
Jag sitter lutad mot elementet för att känna värmen, sitter under fönstret för att känna luftdraget igen, blundar för att om man blundar och tänker finns det ingen som kan komma och ändra i ens tankar.
Det gör ont när jag säger att jag vill vara med om det igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar