Jag kan inte förstå varför ingen kan förstå att det är så viktigt för mig.
Jag är så feg.

Har vuxit upp med fegheten i en hel livstid. Tycker att nu får det vara slut. Jag känner mig annorlunda när jag går på stadens gator. Det känns som att kläderna är förstora och allt jag vill är bara att sjunka igenom marken. Jag är ovan. Jag är ovan vid mitt nya utseende, mina nya tankar. Jag hoppas att jag kommer vänja mig.

”Går de här skorna ut sig?”
”Om du provar att gå in dom när du är hemma, inomhus, ska du se att det ska gå bra.”

Jag måste hem. Jag måste gå in mig först.