nu är jag hemma från peace and love och jag har vänt på dygnet som en liten dygnare. känns konstigt att vara hemma. tyst. men det har varit så himla kul och bra och fint och skulle kunna använda många fler superlativ för att beskriva hur det var.
jättemycket var jättebra men det finaste var först under hela kent då det kändes som att jag stod ensam i publiken och konstant skrek i två timmar. sedan slutet på markus krunegård då han körde stjärnfallet samt den efterföljande allsången när han lämnat scenen.
min röst just nu låter som om jag rökt och druckit whisky i ungefär femtio år. man känner att man är obrydd om sitt utseende på festival då en helt okänd kille utbrister nåt i stil med: "heeeelvete vad sliten du ser ut!!!!" när man går förbi. jag skrek tillbaka med min whiskyröst att jo, i helveeete vad jag är sliten.
jag säger som arvid i glesbygd'n att vi uppe i norrland aldrig får vara med om samma värme som den i borlänge. vi är int van helt enkelt. ser man bara på statusuppdateringarna på facebook som svämmar över när det är över 20 grader och sol ute.
med träningsvärk och skavsår och festivalbandsbränna så känner jag mig ändå väldigt lycklig.
ska försöka somna till kent nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar