Jag kan inte förstå varför ingen kan förstå att det är så viktigt för mig.
Jag är så feg.

Har vuxit upp med fegheten i en hel livstid. Tycker att nu får det vara slut. Jag känner mig annorlunda när jag går på stadens gator. Det känns som att kläderna är förstora och allt jag vill är bara att sjunka igenom marken. Jag är ovan. Jag är ovan vid mitt nya utseende, mina nya tankar. Jag hoppas att jag kommer vänja mig.

”Går de här skorna ut sig?”
”Om du provar att gå in dom när du är hemma, inomhus, ska du se att det ska gå bra.”

Jag måste hem. Jag måste gå in mig först.

en text om sånt jag skriver om mest, från i våras

Jag brukar gå på promenad i min by. Ensam, oftast med sällskap i hörlurarna.
När jag lyssnar på musik brukar jag tänka att det är som att jag lever i en film och låten jag lyssnar på just då är soundtracket.

Jag går förbi mina gamla skolor, funderar på om det ser likadant därinne fortfarande för det är inte så mycket som förändrats utanpå. Jag går förbi mina vänner och bekantas hus och jag vet nästan vilken familj det är som bor i vartannat hus jag går förbi.
Jag går förbi lägenheter där familjer äter en sen middag, kolsvarta nedsläckta hus, och någonstans är det någon som krattar uppfarten.
Jag går förbi människor som är på promenad med hunden.
När jag går förbi affären i byn så hänger några ungdomar med sina mopeder där utanför.
Utanför min gamla högstadieskola står några cyklar och just idag är det ungdomsgård i lokalerna. Man spelar pingis, köper godis i kiosken eller spelar kort.

Jag möter några flickor som är betydligt yngre än mig. Kanske runt 10-11 år. Jag tänker på vad de kommer att få gå igenom. De kommer att göra samma resa som jag och mina kompisar gjort i vår by. Ungefär samma resa som vartenda barn som föds i byn gör.
Vissa påstår att det inte ens är en by. Men det är det.

Jag och mina kompisar, vi cyklade runt ute på kvällarna. Spelade fotboll eller stress på fotbollsplanen.
Vi var på ungdomsgården och gick hem klockan nio på vardagarna när det stängde och elva på fredagarna.
Vi hängde i lekparken vid affären och bara pratade strunt.

Jag minns en valborgsmässoafton. Jag tror jag var tolv eller tretton år.
De som numera allihopa är mina vänner var på den tiden uppdelade i två gäng.
Och jag var mittemellan. Jag minns att vi stod vid korsningen mitt i byn.
Jag grät för att jag inte kunde bestämma mig med vilka jag skulle spendera valborg med.
Tillslut valde jag en av kretsarna och såklart blev de andra sura på mig och undrade varför jag inte var med dem. Men det visste jag ju inte ens själv!

Varje valborg har jag varit i byn och tittat på majbrasan. Förutom en.
Det var den gången alla som jag känner var onyktra tillsammans. I skogen bakom ett dagis.
Jag hade varit inne i stan innan jag kom till de andra och jag hade inte druckit något.
Att se alla jag vuxit upp tillsammans med vara helt förändrade var något jag inte kommer glömma. Nuförtiden är jag van.
Men den där första gången, jag kände att det höll på att hända, att vi växte upp.

Jag saknar den där tiden, och även om man inte ska ångra något i livet så ångrar jag lite att jag inte njöt av det mer.
För även om det var ett helvete ibland att vara 14 så kommer aldrig 14 igen.

inte om översvämningar

Jag blir så himla ledsen ibland på teknik och datorer och allt möjligt.
Jag har suttit och skrivit ett jättelångt (jättelångt!) inlägg om översvämningar. Och så. Poff. Bara borta för att internet slutar fungera. Och så får jag ett litet hopp att det har kanske sparats i utkastet men nej, inte det. Bara första meningen har sparats.
Jag kanske skriver om det någon gång men nu ska jag titta på tv. Och håller tummarna för att den inte sprängs i tusen bitar upp i luften eller något.

mitt rum med oranga tapeter

Jag har en egen stad i mitt rum. Fatta hur många som varit på besök där.

Alla böcker jag läst i min säng, flera hundra karaktärer. Olika personligheter, olika liv, påhittade och inte påhittade.
All musik jag lyssnat på vid mitt skrivbord, massor av människors innersta tankar och hemligheter delas.
Jag har en hög med skolkataloger fyllda med hundratals osäkra tonåringar.
Alla människor jag hälsat på genom dataskärmen. Alla ansikten som tittat tillbaka på mig.
Jag har en jordglob i mitt fönster! Tänk va. Hur många människor är inte det?

Jag drömde en gång att vi alla träffades, i mitt rum. Alla människor jag någon gång varit i kontakt med var där. Jag bjöd på te och hårdbröd och så satt vi i min säng och pratade om livet. Alla fick plats i mitt rum för vi trängde ihop oss, och alla var som småsmå människor.
Det var några som satt i hörnen och några låg under sängen och jag tror till och med det var två som satt i fönsterkarmen. Det var modigt gjort för min fönsterkarm är inte så värst bred.

När jag vaknade hade jag smulor i lakanen.

decembersommar

matsalsöverlevnad

Jag sitter med ryggen mot elementet under fönstret som är öppet, men bara tillräckligt öppet för att det ska blåsa in lite lagom och vaja i gardinerna.

Jag blundar. Jag föreställer mig att jag är någon annanstans som inte är mitt stökiga rum i ett rött radhus.

Vi kan låtsats att jag är i en matsal. Jag sitter med ryggen mot allt, med ögon överallt.
Jag känner närvaron utan någon som helst blick på någonting. Jag känner luftdraget när han går förbi nära bakom min rygg nära, en gång till och en gång till.
När han går förbi en sista gång drar jag in hans doft och luft i lungorna och vill aldrig andas ut. Men jag andas ut tillslut för det måste man om man vill överleva. Och jag vill överleva, leva i alla fall.

Jag sitter lutad mot elementet för att känna värmen, sitter under fönstret för att känna luftdraget igen, blundar för att om man blundar och tänker finns det ingen som kan komma och ändra i ens tankar.
Det gör ont när jag säger att jag vill vara med om det igen.

på en klippa i havet under sensommaren någonstans i norrland:

- Vad gör du?
- Jag samlar luft så att jag ska kunna ta andetag även den här vintern.
- Jaha.