Varje dag var som en ändlös repris, jag sövde mig med böcker och musik. I min tanke var jag tillräckligt fri, drömma om den livboj kallad ”vi”

Har aldrig varit med om maken till överraskningshype kring Veronica Maggios skiva! Alla hyllar den överallt i tidningar och på facebook och alla bloggar men ingen kan ju tycka om den vid första anblicken mer än mig. Helt underbar.

Älskar känslan man får när man hör ny bra musik *pretto*. Ingenting känns jobbigt för stunden och jag vill bara skrika inombords men får ut ett litet pip och hoppar jättesnabbt med fötterna på den enda tomma ytan på mitt klädfyllda golv. Jag vet att jag säger att nästan varje ny låt jag hör är världens bästa men det är så jag tycker så då får det vara så för då har jag bestämt det och jag har förresten bestämt mig att sluta analysera ALLT så nu är det så som det är.

Jag lyssnar på låtarna jättejättemycket tills jag blir lite trött och jag vet att man inte ska det men älskar också känslan när man lyssnat på en låt lagom mycket och sen lyssnar på något annat eller är utan musik ett tag och LÄNGTAR tillbaka till låten och dör nästan när man hör den igen.

Åh, det här är bland det bästa jag vet. Det här börjar förvandlas till en musikblogg men om den gör det kommer jag få sån prestationsångest men den kanske kan vara lite mittemellan. Det är ju däremot inget emot vad jag skulle få om jag skulle börja skriva i den här igen PÅ RIKTIGT. Livet har ju förändrats. Ni kan ju gå bak i arkivet om ni vill se. Fast jag kommer inte ens ihåg om jag publicerat något. Ja, strunt samma. Jag vet inte om jag kan. Eller vill. Kanske när jag är där jag vill vara. Om tiden är rätt. Då ska jag berätta om allt.