tystnad, tagning

jag sitter ensam i ett redigeringsrum på skolan och pratar för mig själv. jag blir aldrig nöjd och om jag håller på så här kommer jag nog inte bli klar med den här uppgiften förrän nästa år, eller så. försöker få tiden att gå så det kan bli påsklov någon gång.

vi föll hårt, hårdare ändå

och dina ögon är fortfarande de som är klarast lysande och djupast genomträngande i en stor folksamling. jag har aldrig sett några andra ögon som är så frågande men samtidigt ser ut att ha svaren på alla frågor i världen.

det är i mars jag fyller år men min feber gör det svårt, designer drömmar ny frisyr. det här är början på en ny tid

min födelsedag började på bästa möjliga sätt med grattiskramar och glädjeskutt och "jag fyller år, jag fyller typ arton, typ nu!!!" och en kväll med dans dans dans och blodsmak i munnen, mjälthugg och ont i halsen efter den bästa markus krunegårdkonserten jag varit på. (iförsig har jag bara varit på två, eller tre om jag räknar med laakso, men ändå).
man frågar hur det känns att vara arton men jag vet faktiskt inte.
jag tror att det känns ganska bra ändå.

dansa på en torsdag

nu snöar det som om det aldrig har snöat förut och jag önskar att någon ville ge mig ett jobb och jag längtar till jag har pratat klart min historiaredovisning inför en klass där jag inte känner någon och jag önskar att någon ville åka till hultsfred med mig lika mycket som jag vill dit och jag önskar bort min beslutsångest och så vet jag inte om jag längtar till min artonårsdag lika mycket som jag borde. och ikväll ska jag dansa på folkets hus.

our aspirations, wrapped up in books

Kanske jättejätteklyschigt men ibland är nätter med belle & sebastian bästa botemedlet mot flyende tankar och oroligheter i magen.

tunnelbanespår, en pojke med hatt, en tant med nedåtgående mungipor, en ung kvinna berättandes om sina bravader, en flicka och en pojke hand i hand

Förresten, min resa var det finaste på länge och var fylld av resväskor, stressade människor, strumpbyxor med hjärtan på, långa tunnelbaneturer ensam, en promenad i en stadsdel jag aldrig varit och ingen aning om var jag skulle styra mina steg med inget annat val än att trotsa min rädsla för främlingar och fråga om vägen till den loppmarknad jag hade tänkt mig och med lärdomen att det gick ju ganska bra tillslut, fjärilar, slaskväder plusgrader, en hemlig pojke med en gitarr på ryggen, fikande cafésittande, promenader, stora färjor som går till andra länder, långa frukostar, slösande av femkronor, billiga kläder, hyperventilering ensamväntande och en av de finaste konserter jag varit på med konfettisvalor som avslutning, tågresande med tidningar korsord musik och en riksdagsman i samma kupé på vägen hem och på vägen dit hade jag nog en upptäcksresande tysk bakom mig som var på väg från högst upp i sverige och sedan neråt, finaste mamma som klev upp sju på morgonen när det kom en gigantisk färja ur dimman och ville att jag också skulle se, hon tog med mig in i värmen bland regnskogarna när det var som allra slaskigast och blåsigast ute och vi glömde vintern för en stund.

min hud är vit under mitt armbandsur, därunder tar vintern aldrig slut

Någonting större-

Längtan efter något mer. Stockholm är så mycket mer än hemma. Jag tror att jag snart behöver en stad som slår mig på käften och inte bara stryker mig medhårs. Jag vill att vinden ska piska mig i ansiktet, människorna ska vara självupptagna och vårvattnet ska tränga igenom mina skosulor. Jag längtar efter den dagen jag längtar därifrån.
Jag vill att Stockholm ska bevisa mig det vackra. Jag vill se det med egna ögon för en längre tid och känna på pulsen. Och sedan avgöra.
Jag vill lära mig att uppskatta min hemstad för det är nog ändå efter allt här jag hör hemma. 0m tjugo år eller så. Jag vill börja och avsluta min tid på samma ställe, bland den yrande snön, djupa skogarna och vårsolen.