en resa

Snart går tåget till mina drömmars stad. Jag har längtat efter den här dagen så himla länge och gått igenom resan hundra gånger i huvudet redan. Och på söndag får jag se älskade kent igen. Den här gången åker jag med min mamma och stannar fem dagar, nästa resa vet jag inte hur länge jag blir kvar. Massa pussar och kramar och håller tummarna över att vi inte blir stående inatt i de snötäckta skogarna.

mina nyårslöften; 53 dagar försenade

. Sluta analysera alla saker som händer och alla människor jag träffar
. Bli kvitt min beslutsångest
. Försöka att ångra lite mindre
. Bli lite snällare och modigare
. Ge upp hoppet om vissa saker som ändå inte leder till någonting
. Leva lite mer på gränsen mellan mjuka hemmakvällar och dimmiga svartnätter och grå skoldagar och fotbollsträningar och musiken skrivandet och böckerna
. Utnyttja ljuset
. Önska mig en cykel

en dag för alla hjärtan

Ett hjärta måste fyllas på med kärlek i början av ett liv för att kunna starta resan.
Samma hjärta måste omvartannat fyllas på med mer kärlek så som livet fortskrider.
Ibland oftare än annars. För vissa gånger känns hjärtat så väldigt tomt på en särskild kärlek att den måste fyllas på dubbelt så mycket av en annan.
Andra gånger får det nästan inte plats någonting för att det är så överfullt i hjärtat av alla möjliga olika känslor att man inte riktigt vet vad man ska göra av dem.
Sedan bestämmer livet själv när man är så trött och färdig med allt att det inte får plats något mer varken i hjärnan eller musklerna och allt tar slut. Då ryms ingenting någonsin mer och man dör. Man dör av hjärtbrist.

Det är en viktig sak att komma ihåg. Att ge hjärtat kärlek för att det ska överleva. Ett bränsle. Precis som kroppen är beroende av mat är hjärtat av kärlek.
För de fina känslorna besegrar alla gånger de mörka.